Om man är tillsammans eller gift med en kändis verkar man per automatik få ett greencard till den delen av skrivandet som syns. Jag talar om bloggar för tv-kanaler eller magasin, krönikor och annat. Inte sagt att det inte finns talangfulla skribenter som har ett kändisskap i ryggen eller vid sin sida. Men jag hoppas att det inte är det enda som krävs och att mångas talang inte bara är en slump. När man väl har ett visst kändisskap, kan man dessutom ge ut en bok. Kvalitén spelar mindre roll. Man kan inte alltid skylla på samhället, men man kan inte heller alltid skylla på kända människor.
Jag tycker bloggar är bra för dem som vill uttrycka sig och man får dessutom välja att ignorera människors desperata rop på uppmärksamhet om man så vill.
Jag i egenskap av journalist har en inneboende rädsla av att själva yrket suddas ut. Och andra sidan finns det flera positiva sidor av att skrivandet utvecklas. Men jag efterfrågar fortfarande en gnutta högre kvalité på vissa större bloggar. Speciellt dem som tidningar väljer att använda sig av. Ibland räcker det dessutom att man är arg, jävligt arg, rent utav en riktig bitterfitta(eller bitterkuk?), för att få ta plats, vare sig man har något klokt att säga eller inte. Oerhört skönt att både ungdomar och kvinnor får ta till orda, får synas och höras. Men jag skulle gärna vilja att hjärnan användes eller i alla fall det sunda förnuftet, när man äntligen får en plats att göra sig hörd. Jag respekterar dock att man använder bloggar för att skriva av sig. Jag vill bara förtydliga att detta handlar om de större bloggarna.
Jag är bara ganska arg, på dålig kvalité, på orättvisor, brist på jämställdhet och liknande. Jag använder dessutom ingen av mina offentligare vänner som en språngbräda, därför får jag skylla mig själv. Men jag brinner, fan vad jag brinner för det jag gör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar