FÖRNEDRINGS-TV=15 MINUTER I RAMPLJUSET

Just nu pågår en debatt i TV om just TV.
Jag hävdar att underhållningsprogrammen har en självklar ökning under kristider. Man söker en verklighetsflykt. Vad jag vill sätta mig emot är kvalitén av underhållningen som närmast börjar lika vid något våra tidiga förfäder skulle finna stimulerande. Inte sagt att all TV behöver vara intelligent, långt ifrån. Men ska det vara "dum-TV" ska det ändå hålla en viss kvalité.
Jag tar gärna "förnedrings-TV" i min mun och smakar på uttrycket precis som jag känner för.
15 minuter i rampljuset, gäller både redan kända svenskar och okända för publiken. Offra allt och vinn några människors skratt. Kanske en fin och heroisk tanke i kristider, men på sin egen bekostnad helt och fullt? Kanske man kan lägga lite mer tid och få ett skratt som håller i sig lite längre som resultat?
Allt går inte att översätta till sverige. Amerikanska eller Japanska koncept gör sig inte alltid lika bra här helt enkelt. Bara för att språket är översättningsbart behöver inte humor vara det. Jag tänker närmast på program som "Ett hål i väggen" och "Grillad". Ursprungsidéerna har varit ganska underhållande, men förvandlats till en torr pannkaka i en översättning till svenska tittare. I likhet med en av våra råast ansedda kvinnliga komiker Petra Mede, får hon fint hålla sig bara strax utanför mattkanten samtidigt som amerikanska motsvarigheter som Sarah Silverman pissar okontrollerat åt alla håll. Komikerklubbar som "Raw" skulle kunna räknas till dagishumor med en utsuddad åldersgräns i andra länder. I Sverige är vi, förhållandevis, snälla, för att det överhuvudtaget skall gå. Visst får man skämta om kurder om man är kurd, eller om kvinnor om man är kvinna(som också verkar tillhöra en minoritet i humorvärlden), men hur rått är det att stanna inom tydliga ramar som endast får sippra ut lite åt sidan följt av ett fnitter?
Sverige är inte redo för allt samtidigt som att alla länder inte är redo för Sverige. Ett Sverige som anses så liberalt, men som egentligen är ganska blygt och försiktigt. Ett Sverige som faktiskt är annorlunda från USA även om vi inte alltid vill erkänna det.
Humor är lokalt. När vi kan mötas i humorn känner vi en stark tillhörighet till den kulturen. En underbar utopi, kanske närmare nu än förr. Men humorn är kulturell, vad vi roas av är kulturellt, geografisk...historiskt? Jag längtar efter en dag då alla i hela världen kan skratta åt samma sak, men tills dess stänger jag av TV:n när taffliga försök till översättningar av utländsk förnedringstv görs.